När jag träffar dig så vet jag varken ut eller in!
Varför måste du göra sånt intryck på mig...
Allt är så bra när man inte träffar dig, men en träff och man är fast. Iafl ett tag, och sen när man äntligen
raderat dig från dessa tankar så dyker du upp igen.
Är det något jag måste leva med, för det lär ju aldrig bli något igen.
Vi är 2 helt olika personer och har olika värderingar här i livet...
Tänk om allt varit annorlunda, tänk om du kunde vara den fina personen som jag har
en känsla av att du faktiskt är, tänk om du kunde vara den personen jämt.
Tänk om du kunde vara den som du utgav dig för att vara den där dagen då du lämnade mig.

Tänk att få ligga i dina armar och bara prata och kolla på en dålig film, bara ligga och mysa och bara vara.
Tänk om jag fick uppleva det där igen.

Förstår faktiskt inte varför jag känner som jag gör och jag vet att om jag inte träffar eller pratar med dig
på en vecka nu så kommer jag inte känna såhär. Det vet jag.
Har varit så alldelles för många gånger nu för att kallas...aa, vad det nu kan kallas.
Jag är en periodare och jag är beroende, av dig.

Tänk om....